Slipskungen knyter ihop livet

Längs en gropig grusväg intill sjön Solgen, tre mil sydost om Eksjö, ligger en liten gård. Inne i en av byggnaderna på tomten döljer sig en labyrint med över elva tusen slipsar. Här bor Börje Gustafsson, 83, mannen bakom det småländska höglandets mest oväntade museum.

Börje föddes i ett torp i Kråkshults socken. Till större delen av sitt liv har han till yrket varit snickare och drivit sin egna firma, även om karriären började med tio år i skogen som yrkeshuggare. Det har varit ett arbetsamt liv, men också socialt, och det var så slipsen kom in i Börjes liv.

– När jag var ung så kunde man inte åka på dans eller gå på fest utan att vara ordentligt klädd. Hade du inte slips på dig så var du en buse. Jag festade hårt i min ungdom, mycket hårt, och samlade därför på mig många slipsar.

Museet kom egentligen till av en slump. Det var Börjes dåvarande fru som hade hört talas om att det fanns ett museum med kapsyler och ett annat med galgar. Hon tyckte att Börje, som ändå var snickare, kunde bygga sig ett slipsmuseum eftersom att han ändå hade garderoben full. 

Sagt och gjort, 2004 stod den första delen av museet klart och innehöll då 500 blanka tygremsor med olika mönster och färger. Samlingen växer hela tiden och med åren har han behövt bygga ut lokalen fem gånger. Efter jul ska det byggas ut en gång till, och då för sista gången.

– Jag har bara ökat på och ökat på och ökat på, det har inte gått att stanna. Men nu får det vara bra, nu köper jag inte fler.

Längs med raderna av de mönstrade herraccessoarerna dyker det då och då upp en liten skylt med ett namn på. En stor del av samlingen har nämligen skänkts till honom från olika företag, privatpersoner eller dödsbon och då skriver han upp vem de är ifrån.

– Nu i dagarna var det en präst från Västergötland här med fyra papperskassar fulla med slipsar. Jag bjöd in honom på en kopp kaffe, det var en mycket trevlig karl.

Det är just detta som har varit den egentliga drivkraften och anledningen till museet. Att få träffa nya människor och samtala med trevligt folk. För så personligt engagerad i halsprydnaderna verkar han egentligen inte vara. 

– Jag brukar säga det om mina slipsar, att jag knappt har tittat på dem själv. En del säger att jag bara har byggt och köpt och hängt upp, och det stämmer till viss del.

I september tidigare i år fick han sin andra stroke och hälsan är långt ifrån vad den en gång har varit. Med jämna mellanrum får han påtagliga hostattacker och vid minsta ansträngning blir han andfådd och får svårt att andas. Börje säger att hans dagar nog är räknade och han har därför bestämt sig för att skänka bort hela verksamheten. Enligt kontraktet så skänks hela verksamheten, men inte byggnaderna, till Edshults samhällsförening under en 50-årsperiod.

– Jag känner att det går åt rätt håll, det går mot döden vart man går – och jag är inte rädd för det, inte det minsta, jag är nöjd med mitt liv och jag ångrar ingenting.

Nuförtiden är dagarna i det lilla torpet stillsamma. Han eldar i spisen och tittar på fåglarna som samlas vid fågelmataren utanför köksfönstret. Efter stroken får han inte längre köra bil. Anita, hans gamla ungdomskärlek som han nu har återförenats med, har fått ta över bilen. De har känt varandra i 63 år och detta är Börjes femte förhållande. De ringer dagligen och pratar med varandra om de inte kan träffas.

– Det är tur att jag har Anita, hade jag inte haft henne nu så vet i fan om jag hade levt idag med alla mina hälsoproblem.

Trots att hans samling är den största i landet – och förmodligen också i Europa så är det inte det han är stoltast över i livet. Det är snarare att han har varit respekterad i sin krets. Att han alltid har gjort rätt för sig och att han alltid har haft ett jobb samt en god hälsa. Extra stolt är han också över de tre barnbarnen som har hjälpt honom med ombyggnationen av museet.

– Alla de tre har gått fordonsprogrammet och första måndagen efter studenten hade alla tre av dem ett jobb att gå till. Det är något att vara stolt över tycker jag.

Även om hälsan sviktar och museet snart lämnas över så finns slipsen fortfarande kvar i Börjes identitet. Med jämna mellanrum knyter han fortfarande på sig en till festligare tillfällen och känner sig lika välklädd då som i ungdomens dagar.

–  I många sammanhang är jag den enda med slips på mig. Inte fan kan jag fara ut någonstans utan å ha slips på mig. Tänk vad många pikar jag får från folk då.

Slipsen kanske inte längre är det hetaste plagget i dagens samhälle. Den fyller kanske oftare funktionen som nödlösning när man i sista stund ska köpa present inför farsdag. Men i somras gjorde Börje en iakttagelse.

– Jag såg nu på Edshultdagen i somras att det var rätt många med slips på sig. Så den kommer nog tillbaka, det tror jag. Det kanske tar lite tid, men hjulet är ju runt, så den kommer tillbaka.